Utan ord
Före oss människor fanns en tid utan ord.
En lång, lång tid.
Utan gester och tecken. Utan huggna eller skrivna bokstäver, med vinklar och linjer som aldrig förekommit i naturen tidigare. Utan konsonanter och vokaler, studsande med ljudvågorna mellan träden och grässtråna.
En lång, lång tid.
Utan musik.
Utan doft av lagad mat.
Bara natur. Multnande löv. Vindens sus i tusentals olika sorters trädtoppar. Glimmande ögon i becksvart natt. Krälande, klättrande, flaxande, knakande, porlande, brusande, stormande, smattrande, knäppande, kav lugnt. Inget oväsen, bara ljud.
Innan det fanns några fällda träd omgjorda till timmerstockar och lagda på höjd för att skapa väggar. Lodräta fasader. Murar, som hindrar vinden. Liksom bäverns damm bromsar upp vattnet. Liknande, men inte likvärdigt. Varför är inte ett fyrkantigt trähus byggt av människor likvärdigt med bävrarnas bo av kvistar samlade på hög i en å? För att vi bygger mer än vi behöver? För att vi är så många fler individer? Så många att vi blir en invasion, utan medvetenhet om konsekvenserna vi orsakar på platsen vi invaderar? Eller, medvetenhet idag kanske, och därmed ännu värre: likgiltighet?
Människan tillhör gruppen av arter som ger upphov till ett fåtal ungar åt gången och lägger mycket energi på att ta hand om det fåtalet ungar för att de ska hinna växa upp, överleva och få egna ungar. Såsom kor, lejon och elefanter. Som nischat in sig på kvalitet.
I kontrast till den grupp arter som istället lägger mycket energi på att skapa väldigt många och små avkommor, men inte så mycket energi på att skydda dem och hjälpa dem överleva. Som till exempel grodor, fiskar, lönnar och ekar. De som satsar på kvantitet.
Är det ena sättet ädlare än det andra? Ser kor på sig själva som ädlare än ekar? Eller är det inte enbart människan som ens känner till begreppet? Som har konstruerat etik och moral? För naturen finns inga konstruerade begrepp. Den bara är. Den bara lever, dör, utvecklas, lever vidare. Den tänker inte.
Vi människor tänker många gånger alldeles för mycket för vårt eget bästa. Eller oftast långt ifrån tillräckligt. Vi kanske snarare tänker på fel saker?
Är det inte så att du mår som bäst när du inte tänker så mycket? Utan när du bara är. När du är sann mot dig själv och är i en handling som inte går emot någonting inom dig.
När du koncentrerar dig på vad människan framför dig försöker förmedla, utan en tanke på vad du själv vill få ur dig.
När du plockar upp en vante utan att hinna tänka, tar några snabba steg ikapp personen som tappade den, och blir varm i hjärtat av att knacka personen på axeln.
När du beundrar formerna och mönstren i en liten blomma, och släpper taget om tiden.
När du är utanför dig själv, när du har glömt bort ditt ego för en stund.
Då är du också som vackrast.
Och då är världen som vackrast för dig.
Där vill jag vara. Så ofta jag kan.
Där ute.
Där det är handlingar som räknas, inte löften.
Där kommunikation sker med ögonkontakt och kroppsspråk.
Där bara de viktiga sakerna spelar roll.
Utan fasader, bara hud och hjärta.
Utan konstruerade vinklar.
Utan oväsen.
Utan ord.
© Text: Annika Hagberg. Foto: Torbjörn Wrange.